Det var en gång i landet Luminara, där barnens skratt inte längre ekade genom dess kullerstensgator, och de ljusa fanorna ovanför slottsmurarna hade bleknat till matta grå toner. Folket talade med dämpade röster, och leenden var lika sällsynta som vårsnö. Legenden berättade att en magisk artefakt kallad Glädjens Solsten hade blivit stulen av en skuggig gestalt, och tills den återvände skulle kungariket förbli svept i sorg.
I en liten stuga i utkanten av Luminara bodde en nyfiken ung flicka vid namn Elara. Hon hade kastanjebrunt hår som slingrade sig runt hennes ansikte som lekfulla vinrankor, och ögon som glittrade av både busighet och empati. Elara älskade pussel och njöt av att lösa trassliga knutar, tyda hemliga koder och bemästra mönstren i mosaikplattor. Även i sitt enkla hem hade hon skapat en liten verkstad med kugghjul, färgat glas och urgamla skriftrullar, i tron att varje problem, oavsett hur stort, kunde lösas med tålamod och noggrant tänkande.
En dimmig morgon upptäckte Elara ett pergament fastnålat på sin dörr. Skrivet i elegant handstil var en inbjudan från kung Alaric själv "Ärade sökare av sanning och vänlighet, jag vädjar till dig att återbringa Glädjens Solsten. Lös tre prövningar av list, mod och medkänsla, och du skall återställa skrattet till vårt rike." Pergamentet bar den kungliga sigillen, och en liten emblem av en strålande sol glödde svagt vid dess kant. Elaras hjärta bultade. Hon visste att detta var utmaningen hon väntat på.
När hon steg genom slottsportarna fann Elara korridorerna märkligt tysta. Målningar av förflutna festligheter stirrade på henne från väggarna, deras motiv med halvt leende i frusen glädje. I stora salen stod kung Alaric, hans axlar böjda under bekymrets tyngd. "Välkommen, Elara," sade han mjukt. "Den första prövningen väntar i Spegelsalen. Endast den som ser sanningen bakom reflektionerna kan finna den dolda nyckeln."
Elara gick in i salen där dussintals speglar i olika former och storlekar prydde väggarna. Deras ytor skimrade som vatten men visade ingen reflektion av hennes verkliga jag. En röst ekade "Hitta spegeln som avslöjar vad som ligger under ytan." Hon mindes en lektion i geometri om infallsvinklar och reflektion. Genom att justera sin position och försiktigt luta två intilliggande speglar skapade hon ett smalt gap där ljus passerade och belyste ett litet fack bakom glaset. Där, på en gyllene hylla, låg en silvernyckel ingraverad med en solstråle. Hon höjde den och hörde rösten proklamera "Du har urskilt sanning från falskhet."
Den nästa utmaningen förde henne till Trädgården med Viskande Löv. De en gång livfulla blommorna var matta och tysta. I dess centrum hängde en gråtande pil över en stilla damm. En skylt läste "Endast den med ett vänligt hjärta kan väcka det slumrande livet." Elara knäböjde vid dammen och märkte en rad flytande lyktor, var och en med ett enda ord glädje, hopp, sympati, mod, kärlek. Hon visste att orden bildade en hemlig fras. Med minnet av lektioner i poesi och empati viskade hon till pilen "Kärlek ger hopp, sympati ger mod, och glädje består." Lyktorna glödde varmt och började stiga, snurrande runt henne. Deras milda vind fick löven att prassla, och nya knoppar slog ut på grenarna. Pilen lyfte sina hängande grenar och avslöjade en andra nyckel med ett ingraverat leende ansikte.
Elara presenterade de två nycklarna för en staty av en uråldrig kung vid trädgårdens kant. Statyns stenhänder öppnades och tog emot dem. I dess handflata låg en karta, skissad på pergament så gammalt att kanterna smulades sönder. Kartan visade vägen till berget Sombra, där Glädjens Solsten gömdes. En sista inskription varnade "Endast den modige som utan rädsla möter skuggorna kan återta ljuset."
Vid solnedgången gav sig Elara iväg mot berget Sombra, ett hotfullt berg krönt med ständigt stormiga moln. Stigen var täckt av stenar som rörde sig under fötterna, och kusliga ylanden steg i vinden. Hon använde sin kunskap i fysik för att bygga en enkel hävstång av en fallen gren och en stadig sten, som hon använde för att flytta de tyngre stenarna åt sidan och skapa en säker stig. Vid en sväng mötte hon en djup klyfta som bandes av ett skört rep. Nedanför verkade virvlande skuggor dra i repets ändar. Hon mindes lektioner om spänning och balans, knöt en säker knut och korsade långsamt, sjungande en tyst melodi för att hålla nerverna lugna. Halvvägs över slet en vindpust nästan av repet, men Elara höll fast, förtroende för sin förberedelse. Den andra sidan kändes som fast mark under hennes fötter, och repet slutade darra.
Vid bergsgruvans ingång väntade en skuggig gestalt trollkarlen Noctis, som stulit Glädjens Solsten. Hans ögon glimmade som obsidian. "Dåraktiga barn," fräste han. "Du kan inte besegra sorgens makt." Han frammanade en virvlande svart dimma som tog skrämmande former runt Elara. Rädslan hotade att greppa hennes hjärta, men hon mindes kungens pergaments ord list, mod, medkänsla. Hon höll fram sin lykta av sympati, samma som i trädgården, och dess mjuka sken växte starkt. Hon talade vänligt till dimman, erkände att hon också kände rädsla, men att rädslan inte måste segra. När hon erkände dess närvaro tog skuggorna formen av hennes egna bekymmer tvivel på att hon var för liten, för svag, för oerfaren. Hon betraktade varje oro som ett pussel att lösa. En efter en yttrade hon botemedel "Lita på ditt hjärta. Omfamna dina styrkor. Sök hjälp när det behövs." Skuggorna upplöstes till dimstråk, och endast Noctis återstod.
Vredgad frammanade Noctis en sista barriär en kristalldörr som endast öppnades när någon erbjöd ren glädje i utbyte. Elara insåg att hon inte hade något materiellt att ge. Då mindes hon hur hon känt sig när de två första prövningarna avslutades upprymdhet, tacksamhet, stolthet. Hon nickade mot trollkarlen. "Jag erbjuder dig min glädje, så att du kan minnas vad det betyder att skratta." Från hennes bröst pulserade ett varmt sken som sipprade in i kristallen. Dörren darrade och sprack upp och avslöjade ett litet rum i klippans hjärta. Där, på en stenpelare, låg Glädjens Solsten, en gyllene orb som virvlade med små dansande ljus. När Elara lyfte den fylldes grottan av ett surrande ljud och all dysterhet försvann.
Noctis förakt förbyttes i en förvånad blick. Ljuset berörde honom, och han vecklades ut från en lång figur till en blyg man, hans sorgmantel trasig. "Jag var en gång en glad trubadur," viskade han med tårar i ögonen. "Men jag förlorade hoppet och lät mörkret ta över." Elara räckte honom en hand och påminde honom om att mild vänlighet kan hela gamla sår. Rörd lovade han att använda sin magi för att laga det han förstört.
Tillsammans bar de Glädjens Solsten genom slingrande passager och nedför bergsstigen. När de nådde slottsgården samlades kung Alaric och invånarna, deras ansikten spända av förväntan. Elara placerade kulan på en marmorpelare i stora salen. Omedelbart spreds gyllene strålar genom varje fönster, och skratt bröt ut som regn efter lång torka. Blommor blomstrade i trädgårdarna, och till och med målningarna på väggarna ljusnade, deras figurer brast ut i full skratt.
Kung Alaric omfamnade Elara. "Du har räddat vårt kungarike," förkunnade han. "Ditt kloka sinne, ditt vänliga hjärta och ditt orubbliga mod har lärt oss den största läxan av alla lycka frodas när vi tillsammans möter utmaningar och delar ljus även med dem i mörker." En storslagen fest följde, full av musik, berättande och dans. Elara dansade med barnen, Noctis följde med som trubadur igen, och kungariket Luminara återfann sin gnista.
Och så levde landet lyckligt i alla sina dagar, med skratt återställt, för att en klok och vänlig själ trodde att pussel kunde lösas, rädslor förstås, och även det mörkaste hjärta kunde vändas mot ljuset.
